När Elvis andra album släpptes var Elvis monumentala storhet redan ett faktum. Aldrig tidigare hade en artist slagit igenom med sådan kraft över hela världen. Och efter de första RCA singlarna, det första albumet, de första TV-showerna, medverkade Elvis också i sin första spelfilm, Love me tender. Elvis var i andra halvan av 1956 större än störst.
Därför är det lite överraskande att hans andra album inte är den sprängladdning som man förväntar sig. Delvis förklaras det med att albumen på denna tid inte innehöll singelspåren, dvs de starkaste låtarna. Det finns t o m ett par riktiga bottennapp, och man riktigt höra hur dessa bottennapp stressats fram för att fylla ut albumet.
Höjdpunkterna blir åter igen de covers han gör av gamla rhythm and blues- och country-låtar. Willie and Ruths Love me är en av Elvis bästa ballader och en av få låtar där The Jordanaires helt kommer till sin rätt. So glad you¹re mine, skriven av samma kompositör som skrev That¹s alright mama, visar med all önskvärd tydlighet vilken oerhört bra bluessångare Elvis var. En låt som andas Elvis Sun-period.
Det finns tre Little Richard covers på denna platta. Det visar på dålig fantasi hos både Elvis och RCA. Av dessa tre fungerar Rip it up bäst med sitt lätta och avslappnade sväng, men man kan verkligen fråga varför mannen som gav oss Heartbreak hotel och Don¹t be cruel skulle behöva göra covers på redan fulländade Little Richard-låtar. Tillsammans med Tutti Frutti från första albumet har Elvis redan under sitt första år på RCA alltså gjort 4 Little Richard covers. Alla är de bra men når inte upp till Little Richards fantastiska versioner. Man kan faktiskt förstå Richards bitterhet över att det var Elvis som blev Rockkung då Richard var betydligt farligare, vildare och mer Rock & Roll än sin vita copycat. För det som gjorde Elvis unik på Sun Records var hans förmåga att göra andras låtar till sina egna, något han inte lyckas med när det gäller Reddy Teddy, Long Tall Sally, Tutti Frutti och Rip it up. Men Elvis är förlåten! Ingen kan göra Little Richards klassiker bättre än Richard själv och jämfört med många andra Richard covers så står sig Elvis versoner väldigt bra (jämför t ex med Pat Boone!)
Riktiga bottennapp är How do you think I feel (Elvis goes rhumba?) och Old Shep (outhärdligt sentimental låt om en hund). Den absolut bästa låten är den bitterljuva “How¹s the world treating you“, Eddy Arnolds gamla countryhit. Elvis röst är fantastiskt vacker på detta spår. Det är synd att Scotty Moore inte håller måttet som gitarrist. Redan här börjar man höra klyftan mellan Elvis oerhörda talang och hans kompmusikers bristande dito. En klyfta som skulle växa sig allt starkare, och som tillsammans med oenighet kring pengar, till sist resulterade i en brytning.
Sammanfattningsvis är det här albumet inte lika upphetsande som föregångaren men innehåller dock tillräckligt mycket godis för att vara oumbärligt. Den remastrade CD-utgåvan gör albumet mer oumbärligt eftersom man där inkluderat jordbävningssinglarna Hound Dog, Don’t be cruel och jättehiten Love me tender.Och med dessa tillskott är det lättare att förstå Elvis monumentala storthet 1956.
Och märkligt nog så är detta Elvis enda “riktiga” album under femtiotalet. Resterande albumutgivningar är hopkok (även hans första), movie soundtracks eller Greatest Hits samlingsplattor. Och bara det förtjänar en stor suck. Hur kunde man slarva så med världens just då största artist?